Nyss hemkommen med en hög i svart och vitt. Lisa Burenius har haft en tuschkväll på UNIART galleri här i Göteborg, och jag var med.
Rinnande sot. Otroligt svart. Och fantastiskt roligt att arbeta med! Det kommer bli mer.
Dagarna liksom rusar förbi. Alla dessa dagar som inte blir riktigt ljusa. Småregn och kyla som gör att axlarna kryper uppåt, medan energin rasar åt andra hållet. En tid när man tänker att det är härligt med klar luft och löv i vackra färger, men när det regnar småspik och vinden är mer än småsnål blir inte de där skogspromenaderna av lika ofta som man tänkt.
Jag vet att vi alla är olika men jag tycker att november är en tung period och det är nu det gäller att planera in guldkanterna. Laga god mat, bjuda hem vänner. Planera en resa. Gå ut på lokal och dricka bubbel. Eller ta ett varmt bad med en bok. Att ge sig själv ljuspunkter att följa framtill adventsstjärnan tänds, nyår firas och det så småningom vänder igen. Dorotea skriver på sin blogg ”The 5AM academy” om att hitta tillbaka till basen (project back to basic) och jag tror att detta är en bra tid för det. Att tänka igenom vad vi mår bra av. Och göra i alla fall en del av det.
Jag ska snart han utställning i en fin lokal på söder i Stockholm. Det planerades för länge sedan och nu förstår jag hur bra det faktiskt är. Att hänga en utställning är otroligt roligt, det är ett nytt sätt att se sina egna bilder på och blir en sorts sammanfattning av en arbetsperiod. Dessutom får man möjlighet att bjuda in massa människor, både gamla vänner och nya bekantskaper, att dela upplevelsen med! Skriv in vernissage den 27 november kl. 17 – 20 om du har lust att dela en guldkant med mig.
Vissa veckor går så snabbt och det känns som mycket inte hinns med samtidigt som det känns som inget riktigt gjorts. Men det har det minsann!
Förra veckan var jag på minikonferens, pratade riktning, mål, idéer och framförallt vikten av planering med kloka personer. Otroligt bra, att som ensamföretagare mötas med andra för att formulera sig och dela sina kompetenser. Dessa möten blev något av en omstart för mig. Inte för att jag egentligen ska börja göra något nytt utan för att det blev tydligare för mig vad jag gör och var jag vill.
Det första jag gjorde efter konferensen var att radera min hemsida. Oj, vad jag har ångrat det i vissa stunder. Men det har varit (ÄR) en nyttig utmaning. En blogg, en webbshop och en hemsida som legat och skramlat på olika håll under lång tid ska få plats på samma sida. Det kräver sina timmar, först riva håret över det tekniska. För att sedan upptäcka det verkligt svåra, att fylla sidan så den blir snygg men enkel, inspirerande och tydlig, rolig och proffsig. Och kännas som jag, bli något jag gärna delar med mig av. En process i vardande.
En sak jag försöker lära mig är att saker måste få ta tid, som processer som att formulera sin verksamhet, skapa en hemsida och föralldel planering.
Hösten har blivit min mesta utställningsperiod, och det finns dagar då jag känner mig som gårdfarihandlare när jag kör mellan orter som Kivik, Halmstad, Göteborg, Floda och Stockholm. Packar in och packar upp, spikar och mäter, hänger och plockar ner. Nu i veckan har jag hängt tavlor inför invigningen av Loppistorget i Floda. Och imorgon plockar jag ner min utställning i Halmstad som till vissa delar ska åka vidare till Stockholm om någon vecka. Väldigt roligt och intensivt.
Nu är fredagskväll här och febriga ungar väntar på mys.
Men nästa vecka kommer bloggen igång på riktigt igen då jag än en gång antagit Linda Hernestal da Silvas (Ekko Web Solutions) bloggutmaning för företagare. Så det är tur att jag har börjat planera att planera.
I dagarna firas Allhelgonaafton, Halloween, De dödas dag
olika traditioner på olika platser och för olika personer.
Men med en liknande tanke, de döda ska firas, sörjas, hedras (och de onda andarna ska skrämmas).
När min pappa dog för tio år sedan förstod jag att vi inte är särskilt bra
på det där med döden. Den är obekväm.
Sorglig förstås för de drabbade, de närmast sörjande. Men socialt mycket obekväm.
Och igår hörde jag på radio (Tendens i P1 ”Hur länge får man sörja”), ett program om sorg. Om hur vi när någon sörjer vill trösta genom att säga att det snart går över, du kommer gå vidare, det kommer bli som förut.
Även om döden kommer oss nära snurrar världen, på ett nästan smärtsamt vis, på som vanligt.
Samtidigt som ingenting kommer bli som förut, en person som stod oss nära finns ju inte längre.
Men jag förstod också att sorg inte bara är gråt. Utan kan innebära alla känslor. Skratt, ilska, uppgivenhet, tacksamhet.
Och en förlamande saknad. Minnet av ett liv innehåller så mycket.
På Irland gröptes kålrötter och rovor ut och fylldes med glödande kol, det blev till urgröpta pumpor i USA. I Skåne har man enligt tradition gjort detsamma med sockerbetor. I Mexico bakas bröd till de döda som läggs på altare med dödskallar av socker och papier maché. Helgen har under århundraden blivit en sammanblandning av en mängd olika traditioner, religion och folktro. Och att denna helg innehåller alla sorters känslor och firande, från stillsamhet till fest, är väl bara rimligt.
En härlig tid!
Inte för mörkret, regnet och rusket
men för att hösten är full av utställningar och nya projekt.
På lördag är det vernissage och bilder ska väljas, tryckas, ramas, prissättas och listas.
En hel del fixande, trixande, skärande. Papper som ligger lite överallt. Ramar som väntar.
Tvätt och städning som får vänta, barn som har feber. Ett hem i småskalig kaos.
Men ett mycket kärt besvär.
Varje gång blir jag något bättre förberedd. Och kommer på något nytt som borde ha gjorts tidigare. Det är ju inte bara bilderna, de ska gå att köpa också, priser ska finnas, listor, information, om mig, om bilderna, förpackningar, inbjudningar, kanske posters, spikar, hammare och vattenpass.
Och salta pinnar! Det går inte an att glömma salta pinnar.
På lördag morgon är det mesta av mitt jobb gjort, då hänger bilderna där de ska.
Och jag dricker äppelmust med fjärilar i magen och är lyckligt lottad.
I slutet av förra veckan kom mina fågeltröjor. Förutom att de blev så fina är jag särskilt glad över att det är Kajskjul 46, Vägen ut! som har tryckt tröjorna. De gör ett fantastiskt arbete och är roliga att samarbeta med. Dessutom ger det möjlighet till att trycka på tröjor från Neutral som är av hög kvalitet och både ekologiska och rättvisemärkta. Känns bra och viktigt.
Familjen utrustades med tröjor och vi åkte ut i skogen för att ta lite bilder. En härlig dag, och hela familjen fick pippi.
Tröjorna går att beställa fram till och med den 2 november i webbutiken.
Två hägrar på spaning. Liksom jag.
Inte efter tid som flytt utan över
vägar framåt.
I mitten av förra seklet var björktavlan en vanlig souvenir. En snedsågad björkskiva med nävern kvar blev canvas och ram. Motivet var ofta lantligt och romantiskt. Kanske var det ett fint vykort man fått som klistrades på tavlan, skarvar och tomt utrymme målades i med björkar och gräs. På Varbergs fästning finns nu en liten utställning ”Älskade björk” som bland annat visar en diger samling björktavlor.
Många solnedgångar, torp och älgar. En del otroligt detaljrika och skickligt målade, andra mer amatörmässiga. Vykort från exotiskt varma platser och från fjäll satta i näverram.
Om det inte är konst så är det ändå bilder av en längtan. En önskan att omge sig med något fint. Kanske ett minne eller en önskan.
Idag målar jag en björkram och tänker på alla dessa människor som suttit vid sitt köksbord eller i sin verkstad med ett kort från någon som stått dem nära. Hur de plockat fram färg och pensel, hur björkskivan förvandlats till något fint att hänga på väggen. Som kanske hjälper att minnas, längta och möjligen drömma. Jag funderar över vad sakerna vi omger oss med berättar och betyder. Och att värdet av en björkbit kan vara högre än vad vi ofta tror.
Nu ska min fejkade björkram fyllas. Få se om det blir med något värt.
Det här är kanske Ika, men det vet jag inte riktigt än. Det jag vet är att hen bor vid havet och saknar sällskap.
Efter att ritat lite och gjort det mönster jag ville ha på kläderna ligger hen nu i min digitala byrålåda. Där får hen ligga där och vila lite.
Så får tiden utvisa om blir en historia eller ej.
Kreationslotsen, Jeanette Niemi skriver om att ge liv åt en karaktär i sitt skrivande. Att livet kommer genom att man bygger ett ”nät” kring sin figur av känslor, familj, beteenden. Det behöver inte vara något som skrivs ut eller syns men ändå ger det en mer ”fyllig” figur. För mig gäller detta också i ritandet. En värld, och historia, byggs kring figurer och bilder. Det ger en riktning i arbetet.
För det mesta rör jag mig framåt
med penna och papper. Men de
senaste dagarna har fyllts av fotografi.
Och berättande.
På en skogspromenad snubblade familjen
över ett ödetorp. Allt låg kvar,
som om de som levt där bara rest sig
upp och gått. Enligt Göteborgsposten
som låg på bordet var det 1980.
En annan dag stod jag på Hasselblads utställning med Vivian Maier.
Vivian Maier var barnflickan som ständigt fotograferade.
Men först efter hennes död har bilderna framkallats och
visats. Hon har alltså aldrig själv sett sina bilder.
Så dagarna, och fotografierna, svämmar över
av väckta tankar, levnadsöden.
Både det berättade, om Vivian Maier
och det frånvarande, vid ödetorpet.
Gå och se utställningen på Hasselblads centrum och följ med på en guidning,
historien kring denna speciella kvinna och hennes bilder är fascinerande.
Och skapar frågor kring konst, tid och livet i stort.
Den andra historien får fortsätta vara sitt egen mysterium,
som övergivna platser är.