Det kommer bli bra

Att resa runt med barn. Det gör vi ofta, vi har ju barn och far runt en del. Mest på hanterbara avstånd, ett par timmar hit och dit med bil eller tåg. Det skas till mormor och farfar, till morbröder och farbröder och vänner förstås. Det är ett litet projekt och alla ska laddas med böcker och tilltugg och ström (om det gäller plattor, datorer och telefoner).

Nu skulle vi lite längre den här gången, och med bil. Tåg är lättare för där kan man röra sig och flyg är fortfarande ett spänningsmoment. Men nu var det med bil och ca 160 mil. Och vi ville mest bara iväg.

Etapp ett var lätt, en vanlig körning till farfar för övernattning. Och vi tänkte sticka tidigt därifrån, bara bära ut barnen i pyjamas i bilen och sticka. Köra några timmar med dem slumrande, göra frukostuppehåll och redan vara en bit på väg.
Vi kom inte iväg tidigt, barnen var helvakna redan från början och hela, hela dagen och en bra bit in på kvällen. Tappra små ungar fulla av godis rasade ihop på hotellet någon gång mitt i natten. Lite tjat och lite gnäll, men mest gnagde det i skallen. Vad gör vi? Vad utsätter vi ungarna för? Är det verkligen värt att låta dem sitta instängda, fastspända under två dagar för att vi tycker det är härligt att resa (eller vet att det kan bli härligt när vi kommer fram). Ett skavande samvete som inte riktigt ger med sig. Är det inte ändå så att barn trivs bäst hemma, bara en utflykt runt knyten kan vara ett äventyr. Hur duglig som förälder är jag egentligen som drar med barnen på sånt här.

Men så kom vi fram och idag känns det som att samvetet blev åtminstone lite tystare, för idag har det varit just sådär bra som vi vuxna kan föreställa oss att det blir när man väl kommer fram.