Sanna Levelius - Illustration | resa
illustration, visuell kommunikation, konst, bilder, teckning, pedagog, bildspråk, bildförståelse, kommunikationsmaterial
430
archive,tag,tag-resa,tag-430,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-1.6,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.7,vc_responsive

Ganska fort minns man

tillbaka

Det kändes först ovant
tvätthögar
ouppackade väskor
lappar som inte ska glömmas fyllas i
tider att hålla
logistik

ganska fort minns man
att det vanliga inte är fri tillgång till tvättmaskin
croissant till frukost
linne i mars (utan att frysa)
en trädgård där man kan göra ett litet avbrott
kanske gå ner till floden

Nu är det nästan glömt
avbrottets vardag

Detta är inlägg 34 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.

0

Att lämna

jagRitar

Gråväder och lite regn
det passar ju bra,
kommer överens med sinnesstämningen en dag som denna.

Lite irriterat, sorgset och rastlöst
vi är på väg
bara inte riktigt än.

Inte riktigt dags att packa
men inget läge att börja något nytt.

Snart ska vi lämna platsen som vi hunnit vänja oss vid
och komma hem till en annan, det är också bra.

Och jag är nära gråten.

1

Tips för att skapa spänning i tillvaron

image

Ett är att åka en timmes pendeltåg med nödiga ungar.
Ett annat att vindla i oändliga gångar och knö sig och ungar in i knökfulla tunnelbanetåg.
Det bästa är dock antikvitetsmarknad med samma, mycket nyfikna, barn.
Gigantiska kristallkronor, guldramar, konstverk och konstiga krusiduller. Sköra snäckskulpturer, skira tyger och knakiga gunghästar.
Ögonen på fingrarna.
Nu är alla trötta. Och nöjda, både med glitter och spänning för ett tag.

0

Paris är jättestort

Tuja

Tänk att få några timmar att gå själv
precis hur jag vill, eller inte alls.

Men nu ville jag gå, och säger som ungen
– Jag ääälskar att gå!
i städer, på nya platser.

Jag tänker varje plats som ett potentiellt hemma
tänk om detta var ”min” mataffär, mina grannar -Bonjour!
Tittar lite på lägenhetsannonser
skulle det vara möjligt, längtar efter livet som det hade varit då.
Och så vill jag aldrig åka därifrån

Och så känns det samtidigt ganska skönt att tänka på att snart komma hem.
Skjuter rötter i farten.

Detta är inlägg 22 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.

0

En fredag är en fredag är en fredag

nachoVåra barn är kinkiga med maten,
alltså otroligt smala i sin middagsacceptans.
Värst är den stora som endast äter köttfärs i två former: som hamburgare och på nachochips + pannkakor. PUNKT

Nåväl nu är vi ute och reser och lite spännande är det allt
och vi säger (lite på skoj, lite på allvar) här finns inte samma mat, vi får testa något nytt!

Tre dagar går
sen ljuder ett glädjetjut i den franska matbutiken:
DET FINNS NACHOS!
Hej fredagskväll, var du än är!

0

Idag har jag tänkt på duvor

duvor

Dessa flygande råttor som sliter i de slängda pommes fritesen på gatan och med en olivkvist i näbben symboliserar fred.
Det kuttras och flaxas. Det fightas och bajsas. Om morgonen ser jag skuggan av deras vingar genom gardinen.
Det är skillnad på duva och duva. Helt klart är de lättare att charmas av på ett franskt tak än bland pommes fritesen.

0

Det kommer bli bra

Att resa runt med barn. Det gör vi ofta, vi har ju barn och far runt en del. Mest på hanterbara avstånd, ett par timmar hit och dit med bil eller tåg. Det skas till mormor och farfar, till morbröder och farbröder och vänner förstås. Det är ett litet projekt och alla ska laddas med böcker och tilltugg och ström (om det gäller plattor, datorer och telefoner).

Nu skulle vi lite längre den här gången, och med bil. Tåg är lättare för där kan man röra sig och flyg är fortfarande ett spänningsmoment. Men nu var det med bil och ca 160 mil. Och vi ville mest bara iväg.

Etapp ett var lätt, en vanlig körning till farfar för övernattning. Och vi tänkte sticka tidigt därifrån, bara bära ut barnen i pyjamas i bilen och sticka. Köra några timmar med dem slumrande, göra frukostuppehåll och redan vara en bit på väg.
Vi kom inte iväg tidigt, barnen var helvakna redan från början och hela, hela dagen och en bra bit in på kvällen. Tappra små ungar fulla av godis rasade ihop på hotellet någon gång mitt i natten. Lite tjat och lite gnäll, men mest gnagde det i skallen. Vad gör vi? Vad utsätter vi ungarna för? Är det verkligen värt att låta dem sitta instängda, fastspända under två dagar för att vi tycker det är härligt att resa (eller vet att det kan bli härligt när vi kommer fram). Ett skavande samvete som inte riktigt ger med sig. Är det inte ändå så att barn trivs bäst hemma, bara en utflykt runt knyten kan vara ett äventyr. Hur duglig som förälder är jag egentligen som drar med barnen på sånt här.

VidFloden
Men så kom vi fram och idag känns det som att samvetet blev åtminstone lite tystare, för idag har det varit just sådär bra som vi vuxna kan föreställa oss att det blir när man väl kommer fram.

0