Förskolans dag med ungar som sjunger i solen
egengjorda kronor, i rad på torget
någon tant, farbror och ett par föräldrar
Och pedagoger som gestikulerar,
håller i handen, ordnar
och trots förutsättningar
ger ungarna både stimulans och trygghet.
Tack för det!
Dessa änder bor i Olssons trädgård
men mer om det en annan dag.
Att bli bemött
och bemöta
Att mötas kan bli ett resultat
eller ilska
idag möttes vi på BVC
jag, mina barn och syrran
så bra hon är
Möter ungarna, pratar allvar
och uppmuntrar
Alltså förväntningar
så härligt det kan vara.
Kanske tänker man på en resa
eller kvällens middag
Ser fram emot
längtar
Eller
eller,
så tänker man
att denna lediga dag har jag tid
för mig, för barnen
Det kommer bli så härligt!
Och så glada alla kommer vara,
särskilt barnen, tänker man (kanske)
Man tänker att det kommer bli si
att det blir så. Alla nöjda!
Alla följer programmet som finns i ditt huvud,
dina förväntningar.
Så börjar det med att viljorna liksom vill olika
att den ena drar dit, och den andra hit
och den tredje är inte alls särskilt strålande
Dagen fortsätter slita åt olika håll, men alltid fel.
Och efteråt, vilka otacksamma.
Hade de bara följt planen,
Oj så bra det blivit.
Men var fanns då planen att följa,
i din skalle, svårläst.
Förväntningar behöver luft, vädras och delas.
Kommuniceras.
Då finns i alla fall förutsättningarna.
Man hänger i parken
för det gör man i mitten av april
en fantastisk tid, det är det
knoppar slår ut
utan att det gör särskilt ont
En and knallar förbi med en rad av små knuffandes dunbollar i släptåg
temperaturen är kanske densamma som i februari eller
januari, december
och vinden lika snål
i alla fall i denna västkustska stad
jackan tunnare, barnens uthållighet på lekplatsen längre
och kylan in i märgen djupare
men upptinad blir man ändå på nåt sätt
bara av det återvändande livet
Jag jobbar med kommunikation
tycker mycket, både åsiktsmässigt och om.
Det är spännande, intressant och nödvändigt
Hur ska man utforma ett budskap
Varför?
Vad behöver sägas, förklaras, förtydligas
Vem ska nås, hallå!
Så hör jag mig själv
klä på dig nu, kom och ät, plocka upp efter dig, gör det, gör det och gör det
Otroligt tjatigt, tråkigt
och noll respons.
Att hjälpa till med ett företags kommunikation eller kommunikationen mellan forskare och allmänhet må vara en sak
att nå fram till sina ungar är en helt annan.
Genom ett inspirerande, och inspirerat, inlägg på bloggen Go for Gold hittade jag en app som ropar HoHoo för påminna om att fokusera rätt, en app med mycket glimten i ögat. Men jag hoppas att den kan hjälpa mig att komma ur tjatkarusellen och skärpa till kommunikationen även här hemma.
Men det duger då verkligen inte!
sa Bull.
*Inspirerad av titeln ”Här ligger jag och duger” av Bob Hansson
Den paddlande mannen på bilden har ingen koppling till texten.
Som sagt har jag fyllt 40
för inte särskilt länge sen
Så nu är jag det (ja, ett tag)
tänker att man väl är 40 fram till 43 i alla fall
tills man börjar bli 45
Och då är man i stort sett 50
tänker jag nu, då kanske det ändå mest känns som just 45
Så hur är det nu då?
Åldersdeprimerad?
En önskan om att vara yngre?
Är livet som jag önskar?
Alltså livet är ju som det är
ganska bra ändå (jag har tur).
Men klart att jag tänker
men mest kan jag nog önska att det varit som nu ännu tidigare.
Detta är inlägg 28 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.
I drygt sex år har jag varit förälder nu
och är glad för det. Väldigt glad, till och med.
Men vänjer mig gör jag nog aldrig.
(Hur jag kan drabbas, nästan slås till marken
av sårbarheten.
Jag håller någon i handen som är viktigare än mitt eget liv.
Det är ett rejält lass ansvar och oro som kommer med den lilla handtryckningen.
Och jag lär mig aldrig att jag är flera,
att det inte går bara ta en snabb sväng förbi…
eller att slänga i sig något i farten,
luta sig tillbaka och vila liten stund på tåget..
vi är nu flera som ska föras fram, runt, hit och dit, födas, roas
Ändå händer det om och om igen, jag drar i den där lilla handen
skrikande, gråtande, hungriga, förbannade (i dubbel bemärkelse) ungar
På en liten snabb avstickare
som blir en heldags helvetesvandring.)
Men denna dag har vi gått i takt.
Detta är inlägg 27 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.
– Det här är den bästa födelsedagen!
Slott, karusell, tårtkalas och en tandborste i present.
Och att somna med förvissningen om att det är födelsedag även imorgon.
Detta är inlägg 23 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.
En lite avslagen dag
rastlöst på sina håll.
Fåglarna för såklart ett väldans liv.
Men lillungen flyttar mest mellan soffan och sängen.
Prickig som en korv är hon, skrutten.
Detta är inlägg 17 av 100 i bloggutmaningen #blogg100, vilken innebär att ett blogginlägg om dagen ska göras under etthundra dagar. Följ mig gärna!
Här kan du se adresser till alla medverkande.